Today was an ordinary day

Man brukar dela in dagar i bra och dåliga. Är man riktigt avancerad, tycker man att det även finns gråzoner. Om jag har att välja mellan vitt, grått och svart, vill jag säga att den här dagen har varit... orange?

Vakna, jobba, åka hem, titta på tv, skriva på bloggen. Sedan träna, film och sova.

Varken, tråkig, rolig eller neutral, utan bara "ovanligt vanlig" om man man får uttrycka sig så. I morgon är vi lediga från jobbet, så jag funderar på att ta några öl, kolla på fotbollen, och glömma de problem jag har. Dock åker jag till Göteborg på fredag, och med tanke på hur vått det kommer bli där, känns det lite överdrivet att starta konsumeringen av alkoholhaltiga drycker redan idag, alkohol löser inga problem. Å andra sidan gör ju inte mjölk det heller, så jag kör.

Kanske vore läge att sätte en hundring på 1-0 till Chelsea ikväll.

Det finns mycket man tar för givet

I dag gick jag hem från jobbet. 5 minuter innan jag kom hem började min mobil vibrera. "Jadetärerik" svarade jag, varpå personen på den andra sidan säger "Hejsan, det här var Christian på Adecco. Jag pratade precis med din chef på Ahlsell, och han sa att du inte får ditt kontrakt förlängt".

- Silentium -

"Jaha?"

"Ja, han sa att han hade pratat med dig"

"Jaha?"

"Har han inte gjort det?"

Jag är väldigt nöjd med mig arbetsinsats på Ahlsell, om jag får stoltsera lite. Jag vet också att cheferna är nöjda med mig. Lägg därtill att jag aldrig hört mitt namn i samma mening som varken "kontrakt" eller "förlängt", och du förstår hur överraskad jag blev. Kan även säga att jag förra veckan förlängde min arbetsperiod med en månad, till den sista juni. Då pratade jag dock med en annan chef.

"Nej, inte om du menar Simon"

"Ok"

"Det här är Erik Gisterå förresten. Är det verkligen rätt person du pratar med?"

"Jaa... Fan vad konstigt"

"Ja, verkligen"

Christian lovar att ringa upp Simon, men han har gått för dagen. Den oro jag känner nu kan inte ens 3 stycken valium ta bort, så jag ringer själv upp honom på hans mobil.

"Simon"

"Hej Simon, det här är Erik Gisterå. Jag fick nyss ett samtal från Adecco, och de sa att jag inte har fått förlängt kontrakt. Stämmer det?"

- Silentium -

"Klick"

Jaha?! Nu känns det inte alls bra. Inte nog med att han lägger på, utan när jag sen ringer upp kommer jag direkt till mobilsvar. Jag testar igen. Mobilsvar. Igen. Åter mobilsvar. Jag måste vara uppsagd. Testar en sista gång, och NU går samtalet fram!

"Min mobil har dåligt batteri, men jag har inte en aning om vad du snackar om. Du får självklart jobba kvar till sommaren."

Efter lite efterforskning visar det sig att det hela är ett stort missförstånd. Simon hade inte fått reda på att jag ska stanna en extra månad, så när Adecco ringde upp honom sa han att mitt kontrakt går ut den sista maj. Simon är från Chile, så Adecco missförstod honom, och trodde att han sa "sista april". Så från att ha jobb till sista juni, fick jag istället veta att jag från och med i morgon är sparkad. Allt är såklart bra nu, men det var mycket som gick runt i mitt huvud under de där 20 minuterna.

Vad kan vi då lära oss av det här? Sluta motionera så förbannat. För hade jag tagit tunnelbanan istället, hade jag varit på gymet vid tiden för samtalet, och då hade jag inte kunnat svara. Då hade allt löst sig utan min vetskap.

Vår, härliga vår!

Se, så fint det är i Oslo!

Påminnelse till mig själv...

... Sluta aldrig spela "Stay another day" med East 17!

Memento mori

Varför är det så svårt att visa känslor?

Under mina 22 år på den här planeten har jag lärt känna många människor. Av alla dessa finns där i alla fall ett hundratal jag kan kalla för kompisar. Av dessa ~100 kompisar får jag ihop ett tjugotal jag kan kalla för "nära vänner", det vill säga personer jag litar på och verkligen bryr mig om. Från denna skara kan jag sen plocka ut 5-6 personer jag verkligen älskar, min familj exkluderat.

Det finns alltså 9-10 personer som jag bryr mig så mycket om att jag kan säga att jag älskar dem. Hur många gånger har jag sagt "jag älskar dig" till någon av dem? Jag kan komma ihåg EN gång. Jag var full. Den gången fick orden mig att skälva.

Ok, i ärlighetens namn har jag sagt det fler gånger. Men då har det varit till flickvänner. Nu pratar vi inte om den söta tjejen i min klass när jag var 9 år, utan om tjejer jag tillbringat tid med i "mogen" ålder, det vill säga då man har lärt sig innebörden av orden. Anyway, då jag sa det till dem, menade jag det verkligen.

Men det är skillnad att säga det till flickvännen. Där känner man sig säker, och i ett förhållande känns det tillslut naturligt att uttrycka sig verbalt. Att säga det till familj och vänner är skillnad. Vi lever i en tid där vi varken har tid eller mod att kliva ut ur vår säkra bubbla och gambla lite. Det känns krystat helt enkelt.

Idag satt jag och tänkte på hur snabbt livet kan ta slut. Att vara nåt så vanligt som ouppmärksam vid ett övergångsställe kan få hemska konsekvenser. Jag kan ibland ha riktigt svårt att finna ord när jag pratar i ett sammanhang där jag inte trivs, så jag tar första steget här istället.

Mamma, pappa, Anja och Petter. Jag älskar er verkligen.

Min puls gick just upp 50 slag bara av att skriva det där. Men kan jag bara repa mod och säga vad jag just skrev, kanske jag snart kan börja säga till de andra 5-6 vad jag verkligen känner.

Förhoppningsvis utan att svepa en 35:a jäger först.

Hur kan någon stänga in en annan person i 24 år?!

Father of the year?


Jag antar att de flesta har läst om österrikaren Josef Fritzl, som under 24 år höll sin dotter Elisabeth insprärrad i vad som kallas "skräckhuset".


Det första jag frågar mig, är hur i hela världen man kan hålla någon instängd under så lång tid utan at någon märker något. Inte ens frun i huset hade en aning, sägs det i alla fall. Sen undrar jag hur de barn som också hölls inspärrade mår. Jag antar att Elisabeth berättat för dem att det finns en värld utanför, men ändå. De har aldrig sett en bil. Inte ett träd. Inte ens solljus. Även om de har fått förklarat hur en cykel fungerar, är det ändå omöjligt att förstå själva begreppet förrän man har suttit sig på den och trampat.


Enligt dagstidningarna hade aldrig någon i källaren försökt att fly. Kan det vara så att de accepterade situationen, och därför aldrig riktigt ifrågasatte varför de egentligen var där nere? Vad sa mamman till barnen? De lär ju få ett helvete att anpassa sig nu, efter både incest och avsaknad av allmänbildning. Det är omöjligt att sätta sig in i deras situation, men börjar man spekulera känns det mer och mer skrämmande. Jag tror att människan är god innerst inne, men när man ser att sådana här odjur existerar blir man både fundersam och rädd. Att Österrike avskaffade dödsstraffat 1950 är jättebra, men nu undrar jag om det inte var 60 år för tidigt...

Den fantastiska femman går på fest

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva. Ojojoj säger jag bara. Dock har jag vissa gränser för hur taskig man kan vara mot nära vänner, så den här historien kommer vara väldigt censurerad. Det lilla som finns kvar att skriva om kanske inte är så roligt, men det är i alla fall en ursäkt för att kunna lägga upp lite bilder från gårdagen.



Grabbarna Grus:

Efter att ha åkt tunnelbana till Töyen, möttes vi av välkomstkommitén!





























Deras uppgift var, förutom att välkomna oss, också att guida oss hem till Trygve och Emma. När vi kom fram var festen i full gång:












Om man tittar bakom gangsta wangsta crew, ser man fondväggen som Emma och Trygve har satt in. Så jäkla vackert. Hela lägenheten var förresten fulländad. Ni har lyckats sjukt bra!










Rickard gillade den dock inte. Hihi*


















Trygve steppade upp på dansgolvet!











Hans lycka smittade av sig, och snart kom där en till dansant glädjespridare!


















Jag hade också sprungit upp och skakat loss, om det inte var för att Darko hade mig i ett järngrepp.







Tillslut släppte han taget, och som den lilla bysköka jag är, sprang jag direkt till Joel för att få mig en omgång.






Men Joel hade tydligen lagt av med sådana "grabbgrejer". Alex var mer intressant.



Dom klickade direkt.




Samtidigt pågick en hetsk diskussion i vänsterhörnan.









Jag kommer inte ihåg vad Peter och Rickard pratade om, men Darko och Ann- Sophie tyckte det var jättekul.





Det var här någonstans som vi började spåra rätt så rejält. Jag väljer att censurera alla bilder. Dock hade jag och Darko en riktigt bra stund.





Efterfest hos grabbarna. Joel försöker blåsa rökringar. Han lyckades.





Rickard försöker ringa och beställa pizza. Det gick sådär.




Efter att jag vaknade nästa morgon hade jag bara en tanke, att köpa pannkakor med grädde, och sen gå hem och kolla på That 70's show. Man kan säga att frustrationen inte visste gränser då jag står hemma och knackar utan att någon öppnar. Tillslut visar det sig att varken Stina eller Jonas har någon nyckel, och därför har sovit hos grannanrna. Nu var man sliten.




Stina hade hittat ett gosedjur hon inte kunde släppa. Ja, tills dess att hon fick höra att tygstycket var upplockat från Oslo sopstation, that is. Men innan det var hon på riktigt bra humör!
















Som avslutningsbild väljer jag denna. Tavlans ägare är Trygve, och jag måste erkänna att jag är avundsjuk. Inte bara är den cool som fasiken, utan tittar man riktigt noga, ser man att tavlan har ett underlager som är spacklat. Ser ni konturerna under färgen? Jag såg det, och det tog mig 40 goda minuter innan jag kunde slita mig från detta mästerverk.

Och till er grabbar - Joel, Darko, Peter och Rickard; Det är bara kärlek rakt igenom. Ni är kungar, och jag hoppas verkligen vi hinner skapa fler minnen. One love.

Måste bara få det ur mig...

Den senaste veckan har jag vandrat runt som en vålnad. Att trycka på tankar är inte bra, även om de handlar om saker som man inte vill att andra ska få veta. Så även fast det här gränsar till att vara pinsamt, är det lika bra att jag får det ur mig, för annars kommer jag bokstavligt talat explodera. Here it comes:

Jag älskar Cosmopolitan!!

Tidningen är bland det bästa som har hänt mig. Underbara reportage, som verkligen fängslar. Kan sitta i timmar och läsa om Erik Segerstedt, om hur mycket han gillar tjejer. Och blir jag less på det är det bara att bläddra några sidor så finns där oändligt intressanta tips på hur man förbättrar sexlivet, eller hur man på bäst sätt bär upp en korsett. Och deras "Egokick"- spalt är bara såååå underbar! Lyssna bara på det här!

"Ju fler passioner och önskningar en person har, desto fler sätt har hon att vara lycklig på" skrivet av Charlotte- Catherine de La Trémoille.

Om jag hade tid skulle jag kunna sitta i timmar och vräka ur mig superlativ. Dock finns där flera sidor i tidningen jag inte har utforskat än. Men innan jag kastar mig tillbaka ska jag skicka iväg en motion till regeringen, där jag föreslår att tidningen införs i skolundervisningen. Tänk! Skulle vi inte bli bättre människor?

Om Cosmopolitan vore en bil, skulle det vara en ferarri. Snygg, lyxig exteriör, kombinerat med en insida som är både mysig och intressant, och som verkligen skriker klass!

After Work

Det har sedan länge varit bestämt att vi skulle dricka öl på fredag kväll. Det har varit riktigt skönt att ha den moroten, speciellt då veckan har varit riktigt, riktigt tung. Startskottet gick 19.00, då vi lämnade Ahlsell bakom oss och med förväntansfulla steg tog oss mot tunnelbanan.






Vi som slog följe ut på byn var, förutom jag, även Joel, Martin, Alexandra, Ann- Sophie och Markus. Med på tunnelbanan fanns även Pål Stål, mannan myten legenden. Tyvärr skulle han hem och kosa sig med dama, sa vi gav honom en helgkram och gav oss iväg till det första haket.







För att göra det lite mer intressant, valde vi att dela upp oss i två ölhävarlag. Lag Alfa bestod av Erik, Alexandra och Markus, medan Joel, Martin och Ann-Sophie bildade lag Beta. Det vinnande laget var det som drack varje runda snabbast.





Sa jag att vi hade Markus i laget?






Vi vann.





Å andra sidan kunde lag Beta stoltsera med Martin i laguppställningen. Och han är snygg. På riktigt.



$

Alex ser inte heller så dålig ut. Lätt en tio- poängare.





Vill krama.





Humöret var på topp, så jag måste säga att det var JÄKLIGT onödigt av Alex att slå mig över ansiktet. Näven var knuten, vilket resulterade i något som kan liknas vid Stockholm blodbad. Nu är det ingen fara längre, men just då var jag ganska rädd, att förblöda är ju ingen hit. Nej då Alex, du är jättesnäll.





Självgod som jag är.

Efter tre rundor gick vi vidare till "Rett Inn". Ett riktigt sunkigt ställe som lever på sin billiga öl. Det passade oss perfekt! De hade även en juke box, som Joel dominerade med sin kungliga musiksmak.





Nu började sällskapet växa. Först att ansluta var Kalle och Christian. De var på sitt bästa humör.





Därefter kom Emma, som precis hade åkt ur en pokerturnering, och därför valde att dricka lite öl med oss. Tråkigt att du åkte ur Emma, men tur för oss!






Nu var det riktigt trevligt att sitta här. Bra musik, trevligt sällskap, billig öl. Kan det bli bättre? Jo då, det kunde det! För in stormade Darko, Peter och Rickard! Vilken lycka!!!






Och som att det inte vore nog, dök även Stina och Erica upp! Snyggt!













Efter ett tag bestämde vi oss för att dra vidare. Inte helt oväntat blev "Nicole and son" valt till stället att våldgästa. Här lämnade jag gruppen för att åka hem och byta om. Ingen trodde jag skulle komma tillbaka, och absolut inte så snabbt som jag gjorde. Måste säga att jag är riktigt imponerad över mig själv.















När jag kom till Nic hade gruppen splittrats. Kvar fanns nu jag, Stina, Erica, Alex, Darko, Rickard, Emma, Kalle och Chrisco. Jonas Bengtsson anslöt även han. Nu började skutan gunga rejält. Jävlar i mig vad det slog! Så allt jag sa och gjorde från Nicole and Son och framåt tar jag inget ansvar för. Jag har ett vagt minne av att jag och Christian slickade på varandra.





Jo titta, nog fan gjorde vi det!





Att ta kort på sig själv är en utmaning, och inte blir det lättare då man håller kameran åt fel håll!





Upp och ned funkar lite bättre!



En hysterisk kväll led mot sitt slut. Jag hade sjukt trevligt, och ikväll vankas det fest igen. Jag tror, och hoppas, att det blir lika trevligt! Kärlek!