Memento mori

Varför är det så svårt att visa känslor?

Under mina 22 år på den här planeten har jag lärt känna många människor. Av alla dessa finns där i alla fall ett hundratal jag kan kalla för kompisar. Av dessa ~100 kompisar får jag ihop ett tjugotal jag kan kalla för "nära vänner", det vill säga personer jag litar på och verkligen bryr mig om. Från denna skara kan jag sen plocka ut 5-6 personer jag verkligen älskar, min familj exkluderat.

Det finns alltså 9-10 personer som jag bryr mig så mycket om att jag kan säga att jag älskar dem. Hur många gånger har jag sagt "jag älskar dig" till någon av dem? Jag kan komma ihåg EN gång. Jag var full. Den gången fick orden mig att skälva.

Ok, i ärlighetens namn har jag sagt det fler gånger. Men då har det varit till flickvänner. Nu pratar vi inte om den söta tjejen i min klass när jag var 9 år, utan om tjejer jag tillbringat tid med i "mogen" ålder, det vill säga då man har lärt sig innebörden av orden. Anyway, då jag sa det till dem, menade jag det verkligen.

Men det är skillnad att säga det till flickvännen. Där känner man sig säker, och i ett förhållande känns det tillslut naturligt att uttrycka sig verbalt. Att säga det till familj och vänner är skillnad. Vi lever i en tid där vi varken har tid eller mod att kliva ut ur vår säkra bubbla och gambla lite. Det känns krystat helt enkelt.

Idag satt jag och tänkte på hur snabbt livet kan ta slut. Att vara nåt så vanligt som ouppmärksam vid ett övergångsställe kan få hemska konsekvenser. Jag kan ibland ha riktigt svårt att finna ord när jag pratar i ett sammanhang där jag inte trivs, så jag tar första steget här istället.

Mamma, pappa, Anja och Petter. Jag älskar er verkligen.

Min puls gick just upp 50 slag bara av att skriva det där. Men kan jag bara repa mod och säga vad jag just skrev, kanske jag snart kan börja säga till de andra 5-6 vad jag verkligen känner.

Förhoppningsvis utan att svepa en 35:a jäger först.