Untitled

I går var det stor happening i vår charmiga lilla lägenhet. Jag menar, vem kan säga nej till tacobuffé, glassdessert, schlager- finalen, ännu mer glass, hockeyfinal och en stor påse godis?

Eurovision song contest var en stor besvikelse, i alla fall om man samtycker med vad som står i de svenska dagstidningarna. Det skrivs om fiasko, om blåbärsnationen Sverige som verkar ha ramlat ned i ett bottenlöst shlager- hål. Jag håller inte med.

För det första hamnade vi på samma plats som "The Ark" gjorde i fjol. Bara det bevisar ju att det bottenlösa hålet i själva verket har en botten. Den ligger på plats 18, och nu är det bara att börja klättra.
För det andra, vi fick en 12- poängare av Malta! Det betyder att ett av länderna i Europa tycker vi hade årets bästa låt! Det är inte alls illa.
För det tredje. Vi är tvungna att kvala även nästa år. Fantastiskt positivt, då det tvingar tittarna att notera vårt skitbidrag redan i kvalet.
För det fjärde, titta på de länder vi har bakom oss. Storbritanien, Frankrike, Tyskland. Riktiga giganter. Som vi sopade banan med! I ditt ansike. I-D-I-T-T-A-N-S-I-K-T-E.

Med andra ord ska man inte alltid svälja vad de svenska medierna säger, utan tänka efter lite själv. Jag tycker mina argument ovan bevisar vilken supermakt vi är när det kommer till schlager. Se upp Moskva, säger jag bara! Nästa år kommer vi klättra ytterligare några placeringar. Fortsätter den positiva trenden, kommer vi vara stolta arrangörer av Eurovision song contest senast år 2048!


Sedan var det dags för final ett i matchserien mellan Detroit och Pittsburgh. Egentligen skulle vi ned till glädjespridarna och se det, men de hade helt tippat gått ut på krogen. Jag fick arbeta lite, och tillslut hittade jag en live stream- server där vi kunde följa matchen.

Det var länge sedan jag såg en hel match i NHL, och jag hade helt glömt bort temposkillnaden mellan denna liga och den svenska. För jävlar i mig vad det gick undan! Kanske inte så konstigt, då dessa två lag inte direkt är kända för att spela långsamt, men ändå. Matchen slutade med en solklar fyranollseger för de röda, och jag tror det här kan räcka hela vägen!

Vad händer idag då? Söndag är alltid ätardag, precis som fredag och lördag. Och onsdag. Och måndag... Jag har förhoppningar och ett tiopack negerbollar (yes, I said it), några liter iskall mjölk och en trevlig rulle. Nästa vecka blir den sista innan jag åker hem till Östersund och firar syster Anja då hon tar studenten. Det ser jag verkligen fram emot, och jag är oerhört stolt över dig Anja! Nu har du de två bästa veckorna i ditt liv framför dig. Lyd mitt råd och ta vara på de! För efter det börjar "vuxenlivet" som inte alls är så vuxet som alla säger. Titta bara på mig. Tihi.

Torsdag

Igår var allting bra.
Jag behövde inte utlösa några brandlarm. Inte heller var jag tvungen att misshandla proppskåpet. Istället jobbade jag häcken av mig, precis som alla andra gjorde. Resultatet blev hemgång vid halv åtta, och finalen var räddad! Inte bara det, United vann! Drogba blev utvisad! John Terry grinade! Just då levde jag verkligen i nuet. Kunde inte ha vart lyckligare.

Men sen hände någonting. När jag skulle gå ut och plinka lite på gitarren, var den borta! Tydligen hade Kim, gitarrens ägare, varit här och hämtat den tidigare under dagen. Glädje förvandlades på en hundradels sekund till sorg. Allting gick så fort. Jag kommer ihåg hur ett åskmoln steg över mig. Allting svartnade. Tårarna rann ned för mina kinder. Sorg gav vika för ilska. Jag hatade allt. Satt på min stol framför datorn, stirrandes på tabulaturen för "Stairway to heaven". Jag hade bara ett stycke kvar av låten. Försökte vissla det. Gick inte alls. Åååååååhhhh!!!

Nu sitter jag här igen. Trodde att natten skulle dämpa min vrede. Där hade jag fel. Sitter och lyssnar på en technoremix av terminator- låten. Inte för att jag vill, men jag kan inte byta till en skön gitarrlåt. Det skulle ta knäcken på mig. Bara tanken på att höra, men inte kunna spela med. Det känns som jag har förlorat min livspartner. Smärtan är för stor. Jag drunknar i detta hav av olycka.

Champions League- final

Så är dagen äntligen här. Två giganter ska göra upp. En skall två, en skall falla. Att Man U kommer vinna är redan skrivet i sten, så jag har egentligen bara två frågor.

1. Kommer finalen gå till straffar?
2. Hur ska jag göra för att hinna se skiten? Slutar 23 egentligen.

Fråga ett tänker jag inte ens ge mig in på, då jag är totalt värdelös på att spekulera i sporter (jag tippade Arsenal som Premier League- vinnare och Milan som segrare av CL)
Fågeställning två kan jag dock fundera lite över, då mitt välmående är direkt avhängande på om jag får se finalen idag.

På jobbet har vi ett system, där vi får lov att gå hem när vi är klara med dagens beställningar. Eftersom det är ganska lite att göra just nu, finns chansen att vi är klara till 21. Detta är dock inte vattentätt, så jag måste givetvis ha en backup- plan.

Igår spenderade jag någon kvart på att utforska lokalerna på Ahlsell. Det jag hittade, som var av intresse, var tio brandlarm, en metallsåg, ett proppskåp samt ett litet paket med Marylandkakor.
Skulle det vara så att vi har fått in massor med ordrar idag, har jag alltså några olika alternativ som kan resultera i tidig hemgång.

Brandlarmen är jättebra. En tändare, sen är det klart. Larmen är kopplade till ett stort sprinklersystem, och jag tror inte de kommer hålla kvar oss om alla varor är dyblöta.

Metallsågen är egentligen onödig, då vi har 8 tons-truckar till förfogande. Att ramma hyllor kan dock vara ganka farligt då det ligger riktigt tunga saker på dessa, så om jag istället sågar lite i metallstommen först, kan jag nog riva ned skiten med hjälp av ett välriktat kast med EU- pall.

Angående proppskåpet. Eftersom lagret är beroende av elektricitet, kan det också vara en idé att slå sönder det. Här är det dock viktigt att vara ganska våldsam. Vi vill ju inte att något smartskaft ska kunna reparera det sen.

Att köra en kombination av alla alternativ kunde också vara något. Då måste man dock värdera om en ökad chans för att bli hemskickad väger upp riskerna för att bli påkommen. Inte heller blir det bättre av att jag skrivit upp min lilla kupp här. Får bli att radera inlägget sen.

Kakorna då? Ja, vad brukar man göra med kakor?!

Veckoordning

Måndag: Gå till jobbet, boka biljett till Östersund

Tisdag: Gyma, gå till jobbet, fortsätta på låten till Stina P.

Onsdag: Gyma, gå till jobbet, CL- final, färdigställa låten till Stina P.

Torsdag: Gyma, gå till jobbet, handla, framföra låten till Stina P.

Fredag: Gå till jobbet, ta en fredagsöl, bli salongsberusad, inse att Stina P inte gillade låten, tycka det är skitjobbigt att inte kunna vara alla till lags.

Lördag: Äta lördagsfrukost, skriva om låten till Stina P. Framföra låten som nu är mer "kärleksfull". Få en dansk skalle till svar med motiveringen; Kärlek behöver inte sjungas "Stina du har så fina... de vill jag smeka när jag med dig leka... Reflektera över varför inte sex, drugs, rock´n roll och en naken Stina P är kärleksfullt. Bomma utgången, somna i soffan.

Söndag: Vakna upp bakfull, må dåligt, hata mig själv för att jag alltid skapar så hjältegrymma förutsättningar för en ok söndag. Lova mig själv att skriva en annorlunda veckoordning för nästa vecka.

Vilodagar

Ibland måste man ge sig själv ett break. Jag har försökt skriva saker, men det har alltid slutat med att jag raderar inlägget, då det bara blir skit.

Först skulle jag skriva om 17e maj, den enda dagen på året då man inte vågar visa sig i Oslo som svensk. Jag hade skrivit ned säkert 10 anledningar till varför denna dag är djävulens påfund. Precis innan jag skulle posta inlägget, ångrade jag mig eftersom jag inte vill framstå som en idiot, och förolämpa alla norrmän som läser här. Nu i efterhand ångrar jag mig.

Jag är en idiot! Jag vill förolämpa folk! Kanske inte just norrmän, men varför skulle jag ångra mig? Norrmän tar nog inte mer illa vid sig än vad andra gör. Dessutom har man mycket gratis då man ska kränka våra fränder i väst. De äter ju för fan våfflorna med gräddfil, sylt och brunost...




















Sen försökte jag skriva om helgens bravader. Vi hade två underbara förfester hos oss fredag, lördag, men det är inte lätt att publicera något, då det tar 5 minuter för varje bild att laddas... Det var dock urspårat värre.




























Det sista jag försökte skriva om, var varför varje söndag är missär, och varför jag inte orkar ta tag i saker. Det blev dock lite för tungt, då jag var alldeles för ärlig mot mig själv. När inlägget var klart satt jag nästan och grinade, så även de raderna fick se sig slagna av delete- tangenten.


Nu sitter jag här, iklädd morgonrock och med gitarren i knäna. Jag vill verkligen hålla bloggen levande, och jag tror inte att det är någon fara. Alla måste få ha off- dagar, och nu har den här bilen gått på tomgång alldeles för länge. Dags att varva sönder skiten!

Att fånga dagen

Ok, äntligen dags för ett seriöst inlägg! Jag ska göra mitt bästa för att hålla det på rätt nivå, så jag påminner redan nu mig själv att avsluta med en ordkoll så varken "bröst" eller "ligga" finns med.

För två dagar sedan fick jag låna en bok av Jonas. Titeln är "Älska dig själv", och hur självgott det än låter, kan jag med handen på hjärtat säga att den givit mig mer än någon annan bok. Och då har jag bara kommit till kapitel fyra. På baksidan av boken kan man läsa:

Känner du dig handlingsförlamad, osäker och deprimerad? Plågas du av skuldkänslor eller ångest? Tycker du dig sitta fast men vågar ändå inte satsa på något nytt? Skjuter du upp saker och ting till i morgon, nästa vecka, nästa år? Den amerikanske psykologen Wayne Dyer hjälper dig att förstå varför du reagerar som du gör och ger dig samtidigt lättföljda råd om hur du skall kunna bli kvitt dina problem. I likhet med många omvälvande idéer är Dyers tes anmärkninsvärt enkel. Du bestämmer över dig själv! Vi har bara detta enda liv. Sluta upp med att undra över vad andra tycker och tänker - lev ditt eget liv i stället ! Bestäm dig för vad du vill och följ det ! Varför vara olycklig när möjligheterna att vara lycklig - på dina villkor- är oändliga?

Boken handlar alltså om jakten på lycka, och beskriver hur lyckan hjälper oss att leva i nuet. Det finns två anledningar att jag tar upp just deta ämne på bloggen. Den ena är att jag vill omformula boken med egna ord, då det hjälper mig att förstå bättre. Den andra anledningen är att jag vill dela med mig av Wayne W. Dyers tankar, eftersom jag anser att det är varje människas plikt att leva livet fullt ut. Jag kommer att lägga in lite egna tankar och reflektioner med, men grundidéerna kommer från författaren. Det här blir bara en liten introduktion. Jag ska försöka uppdatera emellanåt, då jag känner att en fördjupning är på plats.


---------------


Mitt huvud går ständigt på högvarv. Antingen tänker jag på saker som varit, eller så funderar jag på framtiden. Jag har märkt att detta inte bara är tidskrävande, utan att det framförallt blockerar mina möjligheter att ta vara på det som sker just nu. Att leva i nuet är extremt svårt, och med alla "då" och "sen" i huvudet är det omöjligt. Med hjälp av boken har jag hittat visa saker som motarbetar mina ambitioner att ta vara på nuet, och jag ska försöka analysera dessa för att se varför jag resonerar som jag gör. Vet jag det, har jag givit mig en chans att åtgärda dessa, och då ligger lösningen betydligt närmare till hands.

Är det något jag är, så är det handlingsförlamad. Detta betyder inte att jag är oförmögen att utföra alla tänkbara handlingar, utan att det finns vissa saker, stora som små, som jag vill men inte vågar ta tag i. Ta den söta tjejen jag såg för några dagar sen. Jag satt bakom henne på tunnelbanan, och respektlös som jag är, lyssnade jag på hennes mobilsamtal. Hon var så otroligt positiv, och hennes utstrålning smittade av sig på mig. Måste jag säga att hon var brutalt vacker?
Där sitter jag alltså. Hade jag levt i nuet, hade jag tagit kontakt med henne så fort hennes samtal tog slut. Men icke sa Nicke.

Tänk om hon inte vill prata med mig? Gosse, skulle jag göra bort mig då eller! Nej, nackdelarna överväger fördelarna, så jag lyssnar på musik istället.


Nu i efterhand ångrar jag mig. Jag försöker att inte tänka på det, men det är så lätt att bli överanalyserande. Hade vi klaffat? Hade det till och med kunnat sluta i en fika på stan? Hon var vacker alltså...

Anledningen att jag inte agerade i det här fallet beror på dåligt självförtroende. Dåligt självförtroende kommer från behovet av andras gillande. Detta är något som kommer från vår egen kultur. Redan som liten lär vi oss kolla precis allt med mamma och pappa innan vi gör det. Vi vill veta att det är ok, för att inte förlora någons gillande genom en handling på eget initiativ.
När jag valde att inte inleda en konversation med den där söta tjenen, var det för att jag var rädd att hon inte skulle tycka om mig (dissa mig med andra ord). Rädslan för att inte vara omtyckt hindrar alltså mig från att leva i nuet. Hur ska jag råda bot på detta? Enkelt. Jag ska älska mig själv!
Genom att älska mig själv, kommer jag släppa min rädsla för att inte få den respons jag hoppades på, eftersom jag redan är säker i mig själv.

Älskar man sig själv, leder det blandannat till att man slipper vara handlingsförlamad, och det leder i sin tur till att man kan ta vara på väldigt många tillfällen man annars missar. Exemplet ovan var bara ett av många exempel där det visar sig att ett problem ofta bottnar i dålig självrespekt.

Att lära sig älska sig själv är både en lång och komplicerad vandring. Är det någon som är intresserad av denna lärdom, kan jag verkligen rekomendera boken. Har du läst det här, och undrar vad jag egentligen pratar om, ska jag nedan uttrycka mig lite annorlunda.

Läs boken och du kommer öka dina chanser till att få... spela kort... Tur man avslutade med en ordkoll.

Onsdag

Så sitter man här igen. De senaste inläggen jag skrivit har kanske varit en smula oseriösa, och jag vill så gärna väga upp dem med i alla fall ett inlägg som osar allvar. Helst ett som inte tar upp kärlek, och allt vad det innebär.

Men det enda jag kan tänka på just nu är bröst, riktigt feta bröst!!!

Dessa tankar är ett resultat av en väldigt orolig natt, där jag sov max 4 timmar, uppdelat i 45-minutersintervaller. Varför jag hade svårt att sova vet jag inte, men jag kan uppriktigt säga dessa småperioder av sömn gav mig sjuka drömmar.
I en av dessa var jag ute i skogen, iklädd Robin Hood- mundering. Hittills var ju allt normalt, men efter att ha strövat runt i kanske 20 minuter, kom jag in i en tät dimma. Det var kanske inte Lützen -1813, men den var tät nog att dölja den vegetationsförändring som ägde rum. För nu var det inte längre skog, utan istället ett enormt åkerfält.
Jag stod i mitten och runt mig var ett storskaligt krig i full gång. Jag vet inte vilka det var som krigade, men jag kommer ihåg att det bara var tjejer. Tjejer som hade sjukligt stora bröst. Faktum är att de var så stora att de inte kunde gå upprätt, utan istället kröp och fäktades på alla fyra. Efter ett tag kom dimman på nytt och svepte iväg dessa fantasimänniskor.
Kvar stod jag. Även om jag visste att jag var inne i en dröm, kändes det helt galet. Efter att dimman försvann var det bäcksvart. Marken var borta. Jag bara föll rakt ned i ingenstans. Det kändes så verkligt. Efter ett tag såg jag mark. 100 meter kvar och jag accelererar fortfarande. 50 meter och jag känner hur ont det kommer göra. 40 meter. 30, 20, 10, bang!!! Jag vaknar.

Någon som ens orkar försöka tyda?