Nu måste jag få rasa lite

Jag vet att många har åsikter om den svenska polismyndigheten. Det har aldrig funnits en situation där jag har behövt en polis, så jag har egentligen aldrig kunnat ha en egen åsikt. Inte förän idag.

Vi hade precis köpt oss några öl, och satte oss i en sv de alla parker som finns i Göteborg. Stämningen var jättebra, och man såg människor överallt, som också de njöt av det fantastiska vädret.
Plötsligt ser jag någon komma vinglande mot oss. Jag brukar inte bli rädd för andra, även om de är påverkade. Men det var något med den här killen. Han var runt 40 år gammal, normalbyggd, och hans ögon var helt matta. När han kommer fram till fontänen där vi sitter, plockar han upp en tomflaska från backen och börjar vifta den framför oss. Alla blir såklart illa till mods av den hotfulla främlingen, så vi tar våre saker och går bort 100 meter och sätter oss på nytt. Det löste dock inte problemet, för efter kommer han nu med en tegelsten i handen. Han går fram till mig. Jag känner hur adrenalinet börjar pumpa, för jag vet att följderna kommer bli riktigt obehagliga om han slår till mig med stenen. Vi var 10 personer just då, så han hade inte hunnit gjort mycket, men vetskapen om att en smäll skulle kunna räcka för att döda mig skrämmer. Jag försöker ge honom en öl i utbyte mot att han ska gå iväg. Det går tillslut och han vandrar vidare.

Problemet är ju bara att parken är full av folk som han nu istället börjar terrorisera. Vi fattar ett snabbt beslut och jag ringer polisen. Jag har som sagt aldrig ringt till polisen förut, men efter att den trettionde signalen går igenom börjar jag förstå varför folk tycker som de gör. Efter den trettionionde signalen kommer jag äntligen fram, och en man svarar på andra sidan. Efter att ha förklarat läget, säger han att en bil är påväg, och att vi bara ska ta det lugnt.

5 miuter går. 10 minuter. 15. 20. 25... Efter 30 minuter börjar jag bli riktigt förbannad och orolig. Förbannad för att polisen inte verkar ta en på allvar. Orolig för att killen nu börjar bete sig riktigt aggresivt, och nu har hamnat i bråk med en annan kille i parken. Alla, och jag menar verkligen alla, är riktigt skärrade av situationen, och jag väljer nu att ringa 112 istället. Jag blir snabbt kopplad till polismyndigheten i Göteborg, där samma person svarar. Efter att ha förklarat att situationen nu gått överstyr, lovar han att skicka en ny bil (det visar sig att han aldrig anropade någon vid det första samtalet). Det verkar inte som att polisen arbetar i förebyggande syfte, utan väntar tills att det verkligen händer något. 10 nya minuter går. Ingen polisbil. Vi har precis bestämt oss för att lämna parken, då någon plötsligt skriker till. Det visar sig att killen han plockat upp en ny sten, som han från 10 meter meter kastar rakt på Jonas, som faller till backen. Nu tycker jag verkligen man har tillstånd att handla själv. Egentligen förstår jag inte varför man måste vänta tills en kompis får en sten kastad på sig, men man försöker ju i det längsta vänta ut situationen. Jonas blir i alla fall förbannad, jag och Christian likaså. Vi springer fram och trycker ned honom i gräset, och släpper lös helvetets makter. Verbalt alltså, för vi är fortfarande nog sansade att inte ta till våld.

Reaktionen från pundaren är den vi hoppades på. Han blir rädd och ber om ursäkt. Vi börjar på nytt vår vandring hem, då "offret" som han nu har blivit efter vårt "missbrukande av våld" kallas, reser sig och fortsätter jävlas med alla andra. Jag lyfter upp telefonen för att ringa en tredje gång. Då, precis efter jag att jag pratat klart kommer en polisbil. Nej vänta, där kommer ju två! Vad fasiken, en tredje kommer strax efter. Jag och Jonas går bort och ser till att de griper honom, och på väg därifrån ser vi en fjärde bil komma. Detta måste anses som extremt märkligt. Först kommer ingen bil. Sen kommmer ingen. Efter många om och men kommer plötsligt fyra bilar. Fyra?!

Jag kan inte förstå hur männen i blått väljer att handla, men hade de bara tagit oss på allvar vid det första samtalet, hade det gått så mycket smidigare. Inte nog med det. Vid mitt tredje samtal till polisen säger jag att situationen gått överstyr, och min kompis fått en sten kastad på sig. Polismannen jag pratar med frågar om jag vill göra en anmälen. Då jag svarar att det förmodligen inte kommer att behövas, säger han att "då kanske det inte är så allvarligt som du påstår". OK! TUMMEN UPP!

Det behövs uppenbarligen en uppryckning hos polisen, för att säga så.