Självrannsakan

Nu har jag vart 8 månader i den kungliga huvudstaden, och jag känner att en personlig utvärdering kan vara på plats. Vilka tendenser har jag visat upp sen jag kom hit? Har jag blivit en bättre människa? Vad ska jag ta med mig tillbaka till Sverige?

1. De senaste två månaderna har jag blivit alltmer kramsjuk. Finns det något bättre än att ha en tjej nära, som man kan hålla om? Det här känns som en bra egenskap. "All you need is love" om man får lov att uttrycka sig så. Jag har nästan glömt bort hur skönt det är att ligga i sängen, lyssna på musik och tänka på någon speciell. Jag kommer dock INTE att kära ner mig, nu när jag ska hem snart. Men i alla fall, det var ett tag sen jag kände behov efter närhet så starkt.

2. Jag röker för mycket. Det är inte lätt att jobba i Norge, utan att vara med och ta en tagg på pauserna. Nu är det inte så att jag har blivit storrökare, men en ciggarett per dag blir det i alla fall, och det är en för mycket. Kommer dock inte vara några problem att bryta det mönstret då jag kommer hem, eftersom ingen hemma röker.

3. Festerna duggar tätt, och hur ska man kunna säga nej då det alltid är lika kul att gå ut? Jag har nog aldrig haft så här kul, eller lärt känna så många nya ansikten på så kort tid. Det är tur att jag håller ett stenhårt träningsschema på vardagarna, för annars hade jag inte mått så bra som jag gör!

4. Jag har börjat spontanhångla med vissa killar. Det här kanske låter sjukt, men gör man det som ett partytrick är det ganska kul. Här skall dock sägas att det inte är mycket tunga, utan mest "filmkyssar". Jag tror att jag undermedvetet håller på att bearbeta min homofobi, och det känns verkligen bra.

5. Jag tror att jag har blivit bättre på att leva i nuet. Förr tittade jag alltid på kalendern, och räknade dagarna, men nu försöker jag istället njuta av varje dag. Livet är för kort för att slösas bort, hur klyschigt det än låter.

6. Pengar är bara papper, det är först när man använder dem som de får ett värde. Jag har aldrig varit snål, men väldigt sparsam. Nu får det kosta vad det kosta vill, så länge jag har kul. Dock försöker jag lägga undan lite till i höst, man vill ju inte vara helt black då den mest pengakrävande perioden i ens liv börjar.

7. Avslutningsvis har jag också lärt mig att lägga energi på de jag bryr mig om, och bry mig mindre om alla andra. Man kan inte vara alla till lags, hur gärna man än vill. Det här betyder inte att jag beter mig illa mot vissa, utan snarare att jag beter mig bättre mot de som förtjänar det, vilket resulterar i att även jag får ut mer.

Jag ser verkligen fram mot att komma hem, men jag kommer samtidigt sakna alla goa personer jag träffat här nere. En bra värdemätare på hur bra vänner man egentligen blivit, är om man frågar sig om man kommer bjuda dem på sitt framtida bröllop, för att citera en god vän. Jag tycker det påståendet är klockrent, och jag vet att många av de jag träffat här nere kommer få sig ett inviteringskort någon gång i framtiden.