Torsdag

Igår var allting bra.
Jag behövde inte utlösa några brandlarm. Inte heller var jag tvungen att misshandla proppskåpet. Istället jobbade jag häcken av mig, precis som alla andra gjorde. Resultatet blev hemgång vid halv åtta, och finalen var räddad! Inte bara det, United vann! Drogba blev utvisad! John Terry grinade! Just då levde jag verkligen i nuet. Kunde inte ha vart lyckligare.

Men sen hände någonting. När jag skulle gå ut och plinka lite på gitarren, var den borta! Tydligen hade Kim, gitarrens ägare, varit här och hämtat den tidigare under dagen. Glädje förvandlades på en hundradels sekund till sorg. Allting gick så fort. Jag kommer ihåg hur ett åskmoln steg över mig. Allting svartnade. Tårarna rann ned för mina kinder. Sorg gav vika för ilska. Jag hatade allt. Satt på min stol framför datorn, stirrandes på tabulaturen för "Stairway to heaven". Jag hade bara ett stycke kvar av låten. Försökte vissla det. Gick inte alls. Åååååååhhhh!!!

Nu sitter jag här igen. Trodde att natten skulle dämpa min vrede. Där hade jag fel. Sitter och lyssnar på en technoremix av terminator- låten. Inte för att jag vill, men jag kan inte byta till en skön gitarrlåt. Det skulle ta knäcken på mig. Bara tanken på att höra, men inte kunna spela med. Det känns som jag har förlorat min livspartner. Smärtan är för stor. Jag drunknar i detta hav av olycka.